Folk-metal-hyperpop-fusion?
När jag träffar nya människor och får frågan vad jag sysslar med, möts jag av starka reaktioner när jag säger att jag pluggar svensk folkmusik. Många är förvånade men också väldigt intresserade, och jag får svara på en hel del frågor. Främst för att de flesta jag pratar med inte verkar ha den blekaste aning om vad folkmusik egentligen är, än mindre att det är något man faktiskt kan studera.
I min lilla folkmusik-bubbla på framnäs folkhögskola i Öjebyn, glömmer jag ofta bort hur nischat mitt intresse är- att de flesta inte vet hur man dansar schottis, inte känner igen västerbottensdräkten och aldrig har hört talas om Hoven Droven. Jag är såklart en gnutta partisk, men jag tycker att det är synd att folkkulturen har blivit en sådan “underground” rörelse. Inte för att det finns någon konservativ del av mig som strävar efter att Sverige rör sig tillbaka i tiden, utan för att folkmusiken och den medföljande kulturen ger så otroligt mycket. Det är en genre som klarar av att vara komplicerad och utmanande, men samtidigt så inbjudande och opretentiös. Fokuset är inte fastlåst på teknik och skicklighet, utan på att ha så fruktansvärt roligt som det bara går.
Ni som läser är säkert redan lika inbitna som jag, så jag ska inte babbla på alltför länge om allt det fantastiska som folkmusiken ruvar på, ni har ju koll. Men kanske har ni precis som jag ställt frågan: Hur ska vi hålla folkkulturen levande?
Jag anser att vi måste släppa taget lite. Det måste vara okej att kombinera tradition med nutid för att någon av delarna ska ha en chans. De avgjort roligaste folkmusik-eventen jag har varit på är festivalerna Umefolk, Pitefolk och Urkult. Det är klart att jag älskar den lite mer stereotypa svenska folkmusiken- det man får höra i ett midsommartåg eller på sin närmaste spelmansstämma, men min upplevelse är att det kan bli enformigt. Det finns en gräns för hur många gånger man klarar av att höra Gånglåt från Äppelbo på samma dag.
Det jag fick uppleva på festivalerna gav mig ett helt nytt perspektiv på vad folkmusik kan vara. Samisk jojk blandat med elektroniskt, svenska visor som sömlöst övergår i arabisk musik, unika stämföringar, spännande instrument och en hel aura av kreativitet och ohämmat experimenterande. Och dansen såklart- polska, schottis, halling, rachenitsa och någon form av spontan fridans med flygande armar och sprättande fötter.
Poängen är att jag noterade en tydlig skillnad här. Det som stack ut var människorna. Under den korta tid jag har spelat folkmusik har jag hunnit bli van vid att genren drar till sig en äldre publik som gärna undviker det som är för nytt och experimentellt. De vill höra gamla klassiker, sitta stilla på sina stolar och på sin höjd nicka lite med huvudet.
På festivalerna var det helt annorlunda. Det var fullt med folk i alla åldrar, och köerna in till konserterna såg ut att kunna leda till ett gäng nystartade indieband snarare än olika folkmusikartister. Jag och mina vänner hoppade, skrålade, headbangade, drack för mycket och dansade oss dödströtta. Vi skrattade, hittade kärleken, tappade bort varandra och kissade på märkliga ställen. Vi gjorde precis vad ungdomar gör när de samlas och får lyssna på bra musik. Folkmusiken är inte utdöende, den är högst levande och superhip- men den är absolut under förändring. Det är vissa som verkar vara rädda för den förändringen, men jag anser att den är livsviktig.
Sedan är det klart att vi också behöver bakåtsträvarna, folkmusiken handlar ju om just bevarandet av tradition. Vi behöver ett ankare som håller kvar oss på jorden och hindrar oss från att normalisera någon form av folk-metal-hyperpop-fusion-monster på spelmansstämmorna. Men det är skillnad på att bevara tradition och att exkludera kreativitet. Finns det något som kan överleva utan kreativitet?
Det är just det där tillbakatittande perspektivet som jag tror hindrar folk från att vilja utforska folkmusiken. Stereotypen av svensk folkmusik är fortfarande en falsksjungande gubbe med en ostämd fiol, och det är så få jag möter som faktiskt vet att folkmusik kan vara något annat än det. Att det kan vara ren magi.
Det är obekvämt med förändring, men den potential som uppstår när gammalt och nytt möts är värd att chansa på.
Johanna Holmlund
för Folk You
september 2026
Johanna är med i vår medlemsförening Folk You Folket. Fyra gånger per år lämnar vi ordet åt en medlem som får skriva en krönika i Folk Yous kanaler. Är du intresserad av att vara vår nästa krönikör? Hör av dig till vår kommunikatör Klara på klara.silvemark@folkyou.se. Det går också bra att höra av sig om du först vill veta mer om vad det innebär.