Folk You-krönika av Stina Huldén

Jag hamnade nyligen i en konversation om sekter. Vad är kriterierna för att något ska kallas sekt? Utgör inte nästan vi utövare av folklig musik och dans en sekt? På Wikipedia finns folkmusik med i en lista under rubriken “musikorienterade subkulturer”. Det låter kanske lite mjukare än sekt, men när jag läser om definitionen av en subkultur så vill jag helst få bort folkmusik från den listan.

Bland annat läser jag att “Subkulturer utgör små grupper av människor bland befolkningen som upplever samhörighet inom gruppen och åtskillnad gentemot andra människor genom att de delar liknande kultursmak som till exempel mode eller musik, och som signalerar tillhörighet till sin subkulturella grupp genom att klä eller bete sig på vissa sätt, vilken kan bidra till trygghet och bekräftelse.” och “Ur sociologiskt perspektiv är en subkultur en samling individer med bestämda uppfattningar och beteenden som skiljer dem från den större kultur som de är en del av.”

Till viss del känner jag igen det. Överlag är väl vi folkmusikutövare och -lyssnare en rätt homogen grupp både sett till ideologisk övertygelse, samhällsklass och etnisk bakgrund. En galen granne till mina vänners folkmusikkollektiv säger sig hata folkmusiker, ”såna där människor som har gula och bruna kläder och äter morötter”. Hon har väl inte fel i sak. När någon utomstående frågar kommer jag ofta på mig själv med att svara lite avfärdande och nästan självförminskande, som att jag förutsätter att de ändå bara kommer tycka att jag verkar lite konstig. 

Små slumpmässiga inträffanden har lett mig till denna musikgenre och gemenskap som jag nu näst intill skulle kunna kalla mitt liv. Min heltidssysselsättning, min högskoleutbildning, min framtida profession och mitt levebröd (kan man hoppas). En övervägande del av min vänkrets och mitt största fritidsintresse. Allt startade under en familjemiddag där en av mina föräldrars vänners vänner jobbade på ett folkmusikläger som hon tyckte jag skulle åka på. Pappa fick ett telefonnummer nedskrivet och lyckades tillslut övertala en lite blyg och orolig 14-åring, som spelade saxofon i kulturskolan utan att riktigt ha förstått vitsen med det, att åka. 

När jag tänker på hur jag hittade till mina första folkmusikaliska sammanhang får jag svindel. Jag hade kunnat stanna hemma från den där middagen. Vem hade jag varit idag då? Kanske hade jag hittat folkmusiken på något sätt ändå tillslut. Men hur gör man egentligen det som halvengagerad kulturskolesaxofonist? Ingen av mina lärare hade någon koll på genren. Om jag fick lära mig något i skolans musikundervisning så var det på sin höjd att det finns något som heter nyckelharpa som förr spelades på bröllop. Varför får inte alla lära sig i skolan att det är en i allra högsta grad levande kultur som går att uppleva live i nutid? Att man kan åka på spelmansstämma och dansa natten lång, bada naken i en lerig älv, äta hembygdsgårdskaka och sitta i en buske och spela polskor?

Jag älskar det trygga, varma sammanhang folkmusiken har kommit att bli för mig. Men om det nu är sant att det liknar en subkultur på det sätt att vi förutom det kulturella intresset också delar mer generella åsikter och känner åtskillnad gentemot övriga samhället, så önskar jag att folkmusiken ibland kunde vara lite mer bara en musikalisk genre. Och jag vet att omvärlden är intresserad, även om det inte alltid verkar så. Jag har sett det, människor som hänfört och nyfiket lyser upp över ett lite mer offentligt jam i en park i stan eller nattetid på tunnelbanan. Som kommer fram och vill prata och ställa frågor och veta var man kan höra konsert. Jag har sett förtrollade lågstadiebarn på skolkonserter och vad som kan hända när jazzstudenter på en folkhögskola delar lokaler med folkmusikstudenter. Jag vill se allt detta mycket, mycket mer.

Det finns absolut ett värde i alla de här sidorna av den folkliga kulturen som får det att likna en subkultur mer än bara en musikgenre. Gemenskap, sammanhang, kanske en flykt från ett ibland lite skrämmande modernt samhälle. Ett tydligt vi. Nästan en liten hemlis. Men jag tror ändå att vi har allt att vinna på att aktivt försöka nå ut till det stora breda samhället. Göra folkmusiken folklig igen. Både för att jag är övertygad om att mångfald berikar och att ju fler vi är, desto större chans har vi att fortsätta överleva som kultur. Men jag är också nästan beredd att kalla det en rättighet. Jag vill att gemene man bosatt i Sverige ska ha en något sånär klar bild av vad jag menar när jag säger att jag spelar svensk folkmusik. Vi är ju faktiskt mer eller mindre grunden för Sveriges kulturhistoria. Och kanske kommer vi långt bara genom att sluta betrakta oss som en subkultur och mer som helt vanlig musik- och danskultur. Vad nu vanlig är.