Folk You-krönika av Sigrid Johansson

Vill du få tjugo sjuåringars odelade uppmärksamhet – något som många fröknar kämpar med varje skoldag – är det enda du behöver en mungiga. Ett litet oansenligt föremål med en ram av metall som placeras mot över- och undertänderna med en tunga som vibrerar där emellan. För många av oss är mungigan bortglömd, eller på sin höjd ett partytrick. Det tycker jag är dags att ändra på. Vi börjar med att zooma ut lite. 

En av de äldsta mungigorna hittades i Kina. Den daterar tillbaka till ca 1000 år f.v.t. men mungigan tros vara mycket äldre än så då den utöver metall görs i trä, bambu och ben, material som är svårare att bevara. En mycket förenklad historia är att den reste från Asien till Europa genom handel och migration, sedan vidare till Afrika, Nord- och Sydamerika genom koloniseringen. Denna spridning av instrumentet har resulterat i en vid användning av mungiga i folkmusik- och kultur världen över. 

Jag snubblade på en historia om mungigan från Ryssland som jag tycker beskriver mungigans effekt väldigt väl. Den löd ungefär såhär: 

För väldigt länge sedan spårade en jägare en björn. Det var mitt i vintern, snön djup och vindarna hårda. Han höll sig i motvind för att björnen inte skulle vittra honom. Flera dygn passerade i den svåra jakten och jägaren närmade sig långsamt björnen. När han tillslut fick syn på björnen stod den och krafsade mot en näst intill avsliten trädgren. Jägaren drog fram en pil och siktade men hejdade sig när han plötsligt hörde ett skorrande, nästan klingande ljud. När björnen krafsade mot trädgrenen uppstod ljudet på nytt. Med förvåning insåg jägaren att detta var källan till skorrandet och att ljudet hade satt björnen som i trans, omedveten om faran som hotade. Jägaren bestämde sig för att hedra björnen och låta den leva. Sent in på natten satt han framför elden och försökte återskapa ljudet med en egen bit trä.

Min första erfarenhet av mungigan var som barn. Pappa hade en mungiga som mest bodde i köket, upphängd på en arbetslampa och lite dammig. Ibland tog pappa upp mungigan – stål och rundad i ramen – och imponerade med ”ojojoj” och stundom ”lölölö”. Sedan gav han den till mig eller min storasyster som gjorde ett tappert försök och slog metalltungan i tänderna. Aj. 

Många år senare fick jag en avskedsgåva som i hast placerades i min väska utan vidare förklaring. Jag var på resande fot i Mexiko och just detta avsked var väldigt svårt. Vid första anblick såg föremålet ut som en sådan penna som behöver doppas i bläck innan pappret kan märkas. Den hade ett bamburör som fodral, inlindad i ett vackert broderat band. Tursamt nog kände en väninna igen pennan som en mungiga. När jag spelade på mungigan  märkte jag att det var mycket enklare att få fram ett ljud ur den här än på pappas dammiga köksmungiga. Den här modellen, från Vietnam, spelas nämligen med läpparna istället för tänderna. Något jag varmt rekommenderar för nybörjare till mungigan. I Mexiko tjänade instrumentet mest som ett överraskningsmoment för Mexikanare på gatan när jag övade vandrandes genom städer. Men redan här upplevde jag någonting magiskt. Tänk att ett så litet föremål kunde skapa så starka reaktioner! Långsamt växte instrumentet sig in i mitt liv. Jag kom hem från resan och bestämde mig på impuls att fara upp till Piteå för att plugga folkmusik. Där kom jag i kontakt med folk som visade mig att mungigan faktiskt har en utmärkt musikalisk förmåga. 

~För nördar~

Om man jobbar med andningen kan man få ut coola rytmiska underdelningar, för ytterligare effekt kan man även stoppa mungigan och skapa hack i rytmen, eller försiktigt snudda vid ”tungan” när man spelar vilket ger ett torrare och högre pitchat ljud. Utöver det rytmiska är mungigan rik på övertoner. Dom får du fram genom att forma munnen till olika vokaler när du spelar. Det går att spela hela polskor och schottisar på denna lilla! Man kan även nörda in sig rejält och skaffa sig mungigor stämda i specifika tonarter. Det gör dom mer kompatibla att spela tillsammans med andra instrument. Har man redan en gammal dammig mungiga som inte är stämd går det att ändra pitchen genom att försiktigt böja änden av tungan inåt för ljusare ton och utåt för mörkare ton. Jag är rätt säker på att det är detta håll som respektive pitch förändras på.. jag böjde för mycket så min ände gick av. Det gav mungigan en väldigt ljus och kort ton. Försiktighet är nyckeln.  Vill man ha musiktips med mungiga för lite inspiration har jag gjort en spellista på Spotify: ”Mungiga för nördar” som ni mer än gärna får kolla in!

Ett område jag inte vet så mycket om men som jag ändå tycker är viktigt att nämna är mungigans användning inom shamanism. Mungigans shamanska tradition har starka rötter i Sibirien och Mongoliet där den används för att kontakta andar och hela. Den används även för att imitera djurläten och därigenom kommunicera med djur. Jag tänker att det är där i magin ligger. Oavsett sjuåring, Björn, mexikanare eller allt emellan blommar fascinationen ut när vi hör det där unika ljudet. Numera går jag ingenstans utan en mungiga i fickan. Den är faktiskt ett perfekt partytrick, men den är också så mycket mer.