Folk You-krönika av Emma Esbjörnsson

Runt ett bord i en källarlokal sitter 8-9 personer och lyssnar till ett föredrag om flyttfåglar. Man nickar åt faktan som presenteras till en bild av en fågel i grönt, brunt och grått och konstaterar att “den här veckan har 7 av 12 ledamöter sett en bofink”. På andra sidan landet sitter Eva, Ulla och Ingela och diskuterar broschyrer. Tre förslag ligger på bordet framför dem, fyllda med information om vårens föreställningar. De har i princip bestämt sig för det mittersta förslaget, trots att kassör-Eva manande påmint om prislappen. Ett stenkast därifrån har man just avslutat punkt fem på dagordningen och tio ungdomar i åldern 14-20 år blir fotograferade av den lokala tidningen inför deras kommande workshop i improvisationsteater.

En föreläsning om ornitologi. Ett säsongsprogram med Riksteaterföreställningar. En teateraktivitet för ungdomar. Tre arrangemang som möjliggjorts av ideella eldsjälar med ett gemensamt mål: att bjuda in till sammanhang och upplevelser. De tre sällskapen, tillsammans med sammanslutningar över hela landet, utgör Sveriges föreningsliv. Små och stora grupper av människor som hittat varandra och lockar andra till att ta del av deras verksamhet.

Min väg till att bli en del av den värld som månadsvis slår sig ner runt ett bord, eller samlas i ett digitalt mötesforum, för att diskutera åtaganden, ekonomiska sitsar och ta väldigt lång tid på sig att välja en mötesjusterare började hos en annan kulturverksamhet: kulturskolan. På uppmaning av en teaterlärare bestämde sig jag och åtta andra för att utforska vad vi på egen hand kunde genomföra utan någon annan erfarenhet än vår passion för teater. Trevande, och på största möjliga allvar, försökte vi styra upp något som liknade den vuxenvärld som vi tyckte föreningslivet verkade vara. Vi radade upp block, pennor och vattenglas på ett framställt bord i körsalen på kulturskolans undervåning. Föreningens första utgift blev en klassisk träklubba som placerades i handen på ordföranden och därefter missbrukades till sin yttersta gräns; “Är alla här?”, ett jakande i kör och därpå ett slag mot bordet. “Så ingen är inte här?”, ett nekande i kör och därpå ett nytt slag mot bordet.

Många år har gått sedan dess och när jag sitter och redigerar mitt tredje nyhetsbrev den här månaden kommer jag att tänka på vilken värld som har öppnats tack vare att vi gjorde något av vår teaterlärares råd. Föreningslivet har blivit en sådan central del av mitt liv att jag inte hunnit stanna upp och reflektera över det. Det kryllar av föreningar överallt. Skolans kulturkommitté, elevkårer och andra organisationer som dykt upp när man minst anar det (ja, jag tänker på er “Syndikalistiskt Forum” som kunde skymtas genom en dörrspringa i ett tegelhus någonstans i Linnéstan och påminde väldigt mycket om en hemlig klubb i ett inrökt bibliotek). Föreningskulturen är en värld jag ständigt imponeras av. Både för att drivet och viljan är lika stark oavsett ålder; jag ser samma engagemang brinna i ögonen på min jämnårige ledamotskompis Vilmer som bredvid den pensionerade Inger i Riksteaterföreningen. Men också för den ständiga envisheten. Föreningsliv är att till varje pris undvika att bli tilldelad uppdraget som månadens lokalvårdare. Det är att bemästra word-dokument för att kunna skicka iväg pdf:er till tryckerier. Det är att ta på sig att baka en silviakaka inför nästa styrelsemöte. Men det är lika mycket att kämpa i konstant motvind när vi har en politik som ständigt omöjliggör föreningskulturen att blomstra. När vår regering bestämmer sig för att successivt skära ner på studieförbundens anslag med 500 miljonerkronor handlar det inte bara om att en ABF-verksamhet i Malmö tvingas hitta nya lokaler. Det sker en utbredd ofrivillig nedmontering av kulturlivet i hela landet. Ljuset slocknar i ett ungt indiebands replokal. Musiken tystnar i ett Folkets Hus där man erbjuder sittdans för seniorer. En vävförening blir tvungen att lägga ut sina sju vävstolar till försäljning. Vägen till att komma i kontakt med ideella verksamheter, oavsett om det rör sig om slöjd eller körsång, blir allt längre. Ungdomar, likväl som äldre, som vill hitta ett sammanhang har ingenstans att vända sig. Föreningsliv motarbetar ensamhet och isolering vilket vi vet på lång sikt ger upphov till en bättre folkhälsa. Ändå väljer våra makthavare att nedprioritera det. Det är inte omöjligt att flyttfågeln i ornitologföreningens powerpoint snart får sin vinge avhuggen när nedskärningarnas sabel kommer svingandes med full kraft.

Trots sorgliga besked om resursfördelningar som inte gynnar ideella kulturrörelser är det i tider som dessa man ser ivern att fortsätta mer än någonsin. Det görs uppror som inte får något gehör, men det framkallar en ännu större drivkraft för att bevisa vikten av att vi värnar om våra föreningsverksamheter runt om i landet. Det presenteras nya förslag på hur kultur överlag ska stöttas, men man lämnas med känslan av att “omprioritering” och “nytänkande utveckling” bara är omskrivningar för kulturbantning som används för att få den verkliga innebörden att klanga bättre. Inte ens kassör-Eva hade fått för sig något så dumt som att dra ner på anslagen till föreningslivet, trots att hon vakar över sin kassa dag och natt.