Folk You-krönika av Miranda Wahlström

Jag trycker ner första trampan, för skytteln genom skälet och lägger inslaget i bågar. Jag slår
på bommen, trycker ner nästa trampa och upprepar det hela. Långsamt ser jag tyget växa
fram i vävstolen. Efter flera månader klipper jag ner tyget. Jag rynkar, syr på linning och
vävda band.

När jag flyttade från familjen i Skåne gick flytten till Falun. Där omringad av Dalarnas rika
folkkultur växte längtan efter en egen dräkt, något som kändes hemma. Jag tror att jag, utan
att ha växt upp med dräkt, ville göra något väldigt unikt skånskt. Sommaren före hade jag
iklädd särk, förkläde och sjalett guidat på en skånegård från 1800-talet. Utöver det hade jag
mest sett 70-talets tolkningar av skånska dräkter med långa livstycken i polyester, de
uniformsliknande klänningarna som betecknades som häradsdräkter. Så jag började titta i
museets digitala samlingar efter något som kändes mer äkta. Det blev en mörkblå livkjol
med blå sidenband formade till sjuor i ryggen. Helst av allt ville jag sy livdelen i den
blommiga sidenbrokad som finns bevarad på så många skånska livkjolar. Det tyget har jag
nu sett på bilder med dräkter från Österrike och samma sjuor av dekorativa band har även
funnits på isländska dräkter.

Det förkläde som jag väver i rosengång är inspirerat av bevarade förkläden från Skåne.
Både varpen och inslaget är tunna bomullstrådar. En del av inslaget är så kallat flamgarn, ett
vitt garn med infärgade partier i mörkblått. När jag väver skapar flamgarnet egna mönster. I
sydöstra Asien använder man samma metod för att väva ikat. Då kan både inslag och varp
vara färgat i partier för att väva tyger med avancerade geometriska mönster och bilder.

Jag väver förklädet i bomull, ett material som idag är vanligt i våra kläder men som i det
svenska allmogesamhället var något fint och eftertraktat eftersom det behövde importeras till våra breddgrader. På våra åkrar här växte istället lin som bereddes från växt till tråd och tyg, allt togs till vara. En särk kunde bestå av det grövsta hemvävda linet i kjolen men av den
finaste importerade bomullen i kragen som syntes i högtidsdräkten. Idag har värdet ändrats,
det lokala hemvävda ses som exklusivt medan många tar billiga bomullskläder i handeln för
givet. Tiderna har förändrats och textilindustrin har utvecklats från 1800-talet men fortfarande krävs stora resurser för att producera bomullstyget. Arbetsvillkoren för textilarbetarna är dåliga med farliga livsmiljöer och otillräckliga löner. Fortfarande har vi lång väg att gå för att nå en industri som inte skadar människor och miljö.

Med kunskap om hur smutsig textilindustrin är brottas jag mycket med hur jag kan göra mitt
slöjdande mer hållbart. Det är inte lätt att hitta rena naturmaterial som används till folklig och historisk sömnad på secondhand, inte heller finns det något större utbud av lokala,
ekologiska och etiskt producerade tyger även om jag letar. Ibland tänker jag att jag kanske
borde göra allt från grunden, odla och bereda linet, spinna tråden och väva innan jag kan
sätta mig och sy, men tiden och min kunskap räcker inte till även om jag drömmer om att en
gång bemästra alla steg i processen. Nu idag får jag istället applicera samma sparsamma
tankesätt som funnits historiskt. Allt ska tas till vara. I allmogesamhället var kläderna
dyrbarheter. De finaste textilierna förvarades i kistekammare, ibland med järngaller över
fönstren för att skydda mot stöld. Det fanns ett större värde i kläderna som hade sytts i
hemmet eller köpts för dyra pengar av bygdeskräddaren. Gick något sönder, då lagades det.
Blev något för litet, då syddes det i kliar och gick inte det, då användes materialet för att sy något nytt. Med kunskapen som jag fått genom hantverket vill jag inte heller göra något annat än att ta hand om det, ta till vara allt.

Jag har sytt och jag har vävt. Jag har gjort en dräkt som vissa kallar folkdräkt, andra säger bygdedräkt eller häradsdräkt. Jag säger att den hör hemma i Skåne, från trakten där jag är uppväxt och visst bär den likheter med de antika bevarade plaggen från samma område, men historien tar inte slut där. Den har inte bara spår från mina fingrar, den är också en produkt av de som skördat linet, de som klippt ullen, hasplat silkestråden från kokongerna, plockat bomullen, och de som jobbat med att spinna, färga och väva. Det finns många människor bakom det som jag idag kallar för min dräkt, jag önskar att alla kunde få synas.

Jag tar på mig särk, överdel och drar livkjolen över huvudet. Jag snör ihop livet, binder upp
håret med band och knyter mitt nyvävda flamgarnsförkläde i midjan. Sen står jag där i min
folkdräkt, i något av det vackraste jag vet, iklädd historia, kulturarv och hantverk. Med
kunskapen och arbetet som ligger bakom dräkten kommer den få följa mig genom livet.
Dräkten kommer behöva lagas, den kommer att sys om när jag lär mig mer om historisk och
folklig sömnad. Dräkten kommer också behöva ändras i takt med att min kropp förändras
men den kommer att finnas kvar, användas och fyllas med fler minnen.