Folk You-krönika av Óskar Freyr Guðnason

Vi lever i en individualistisk värld. Nästan var en än vänder sig får en höra om självet. Inte minst stöter en på det i folkmusikutbildningar – du ska hitta din egen repertoar, göra den lite mer egen, göra vad du vill göra, och även om jag ibland känner att jag faktiskt kommer fram till något som är genuint, eget och unikt kan jag ändå få samma eller liknande bemötning, det ska alltså vara ännu mer mig. På något vis tycks jag komma längre bort från mig själv ju mer jag försöker. Då ställer jag mig frågan: Vem har mandat att avgöra när en är sig själv? Och vem har förmåga att se/höra det? Vem känner sig själv bättre än en själv?

I slutet av mina kandidatstudier skapade jag ett uppdrag för mig själv. Uppdrags- beskrivningen löd: Påbörja en kalibrering till mitten av min kreativa varelse. Jag kände att jag hade styrt för mycket åt ett och samma håll och negligerat andra delar av mig. En sådan kalibrering, eller omstart av systemet, handlar för mig om att gå tillbaka till rötterna. Vad är mina tidigaste och mest formgivande förebilder? Samt fundera över vad som fick mig att dras till folkmusiken från första början. I min tidigaste konstnärliga utveckling var radiopoppens Gaga viktigast, sedan kom Björk som en invasiv lupin och gjorde nästintill monokultur i min skivsamling. Flera viktiga är även Arca, ANOHNI, Marina Abramović, Kraftwerk und zu weiter… och i folkmusiken var det friheten och öppenheten som tilltalade mig att byta från klassisk piano till folksång.

Som folkmusiker ställs en ständigt inför frågor kring ens autenticitet, avtryck, förnyelse och
förvaltning. Det kan ses som att man har två parallella tankesätt samtidigt: 1. Härma/imitera och 2. Gör något eget av det/Innovera. Denna dubbelhet är en typ av grundfilosofi för folkmusiken, en sorts frihet under ansvar. Samtidigt som detta finns i förgrunden kan en ändå ställa sig frågan om det en gör är originellt, eller hur mycket av en själv som finns i musiken en utför. Det går ju inte att mäta med siffror, men någon typ av känsla av det kanske man vill påstå sig kunna urskilja.

Det handlar alltså om att ta in intryck, besmälta dem och se vad som kommer ut i andra änden när allting blandats. En förenkling av det hela kan vara att jämföra hardcore-trad med egenskriven s.k. nutida folkmusik som två motpoler. Att ”hålla på med trad” är ett begrepp som jag märker används i varierande ordalag. För vissa är det en självklar del av sitt folkmusikerskap, för andra kan det vara kopplat till obehaglig prestige eller kanske rentav utanförskap. På något vis är det ändå den heliga graalen av folkmusikerskap, att exempelvis ha gjort en s.k. trad-skiva. Samtidigt kan det sägas liknande sak om nutida egenskriven folkmusik – för vissa en självklarhet, för andra ångestfyllt. Jag vill säga att de flesta folkmusiker idag befinner sig någonstans mellan dessa extremer, för även om de kan ses som motpoler är de likväl del av samma himlakropp och därmed beroende av varandra.
Samtidigt är jag även försiktig med att påstå att någon av motpolerna skulle vara mer eller mindre förenliga med att vara sig själv, för då hamnar en på hal is.

För mig har trad varit en fantastisk skola som har matat mig med utsökta perspektiv på musicerande, men samtidigt kan jag stundvis känna att det finns ett avstånd mellan mig och musiken. Varje musikalisk stund måste måhända inte vara en uttömning av min själsliga damm, nej, men ibland behöver jag att det ska kännas lite mer i märgen, vilket kan vara svårare att uppnå med trad än något jag uppfunnit från grunden. Eller, kanske det snarare är mer rättvist att säga att jag har så många fler viljor i konsten än att endast förvalta traditionsmusik i sin mest puritanska bemärkelse (hyperbol).

Jag kan i backspegeln se att mycket av mitt arbete med min folkmusikaliska förankring har varit av rent intresse och nörderi. Men jag kan också se att en del av mig gjorde det ur perspektivet av en ivrig och smått ängslig student som ville finna sin plats och känna sig rättfärdigad i helheten. Att söka bekräftelse behöver inte vara fel i sig, men, det är synd om det får diktera för många av ens val. Därmed tror jag att en del av min reaktion mot uppmaningar som ”Det ska vara mer av dig” är så stark eftersom det kanske finns en gnutta sanning bakom det. Det är dock helt naturligt att känna sig vilsen när en omges av nya intryck eller sammanhang. En kanske klamrar sig vid något handfast för att åter känna fotfästet? Jag var dock aldrig osann mot mig själv, för trad var det jag ville göra och därför gjorde jag det, och det har tagit mig dit där jag är nu.

Som en annan vinkel på detta har jag, i samma veva som jag känt mig alltmer inne och trygg i folkmusiken, börjat känna ett behov av att göra uppror mot det för mig vedertaget. Jag tar mig an andra uttryck och härmar helt andra saker – nya masker, nya smaker. Som exempel blev min examenskonsert ett monokromatiskt Robert Wilson-inspirerat flow där hela timmen utgjordes av en långsam solupp- respektive nedgång på en projektor i bakgrunden. Självet, precis som det mesta, kan vara flyktigt och i ständig rörelse. Det blir därför nödvändigt för mig att regelbundet ”gå ut ur mig själv” – prova andras skor för att veta var jag är i förhållande till dem. Det kanske är det mest ansvariga och rättvisa jag kan göra, både för mig och för folkmusiken och konsten i allmänhet – att den lever vidare i en fri och öppen ström av influenser och inspirationskällor…

Gräva där du står i all ära, men i konsten vill jag finnas i en experimentverkstad snarare än förverkliga mig själv. För vad är en själv egentligen? Är det något man söker efter att hitta, eller är det en kompanjon som följer med en i utforskandet av allt en inte är? Det kanske handlar om en förmåga att se sig själv i andra? Det är för övrigt omöjligt att beskriva sig själv utan att referera till något annat, annars vore självet obegripligt. Inget är alltså originellt, och därmed kan man vila lugn i tanken om att vad en än gör kommer en själv alltid finnas där för att uppleva, filtrera, analysera och göra om. Likt kontrapunkt blir allt en reflektion av något redan existerande. Men det kanske är sammansmältningen och kombinationen av alla ens utomstående intryck som ger en ens unika perspektiv och tolkningsförmåga? Är det självet?

Nåväl, är mitt mål med mitten-av-kreativa-varelsen-kalibreringen då att åstadkomma en isländsk-Rosenbergsk Abramovićmetod med reaggeton-trummor i bakgrunden iklädd köttkläder? Ja, det kanske faktiskt är så. Vare sig jag gör det medvetet eller inte så kommer nog köttklänningen finnas där när jag trallar polska i Norra Logen, och Ulrika Lindholms dansbeskrivning av sånglekar kommer förmodligen eka någonstans i mina distade gabberkicks på en inlandsfestival i juli. Det får jag liksom förlika mig med. Maybe the själv was the imitationer we made along the way.